otecknad

Och jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra och jag förstår inte hur folk klarar sig. Jag orkar aldrig nånting och om jag nån gång orkar så klarar jag ändå ingenting så det spelar ingen roll. allting är bara så jävla meningslöst hela tiden.

Idag är jag ju inte i skolan heller för att jag fick något slags sammanbrott imorse och så tänkte jag att jag vilar upp mig och går till nästa lektion istället men nähä, och även fast jag vill vilja gå till skolan, och jag vill verkligen kunna gå till skolan och faktiskt koncentrera mig på andra ämnen än musik och matte så räcker inte det och jag vet inte hur jag ska göra för att i alla fall stå ut på lektionerna och klara proven. Sen frågar mamma om jag kan gå till kuratorn i skolan och jag vill verkligen inte blanda in fler människor, jag vill inte berätta om mina problem och jag vill inte vara ett problem, jag vill inte ens låtsas om att allt är dåligt och jag helst vill skjuta mig själv eller alla runt mig.

ledsen för det där nu går jag och lägger mig igen.

orkar inte mer

och nu pratar mamma om att byta skola igen och prata med en psykolog och jag har ingen jävla aning om vad som händer

jag vill bara dricka te och spela gitarr och piano och lyssna på musik och inte tänka på jobbiga saker men jag får inte bestämma över mitt eget liv utan jag måste leva som alla andra och det är så fruktansvärt frustrerande

jag är bara arg ledsen trött negativ frustrerad irriterad besviken överskattad och helt jävla lost